Röster om den framtida sammanhållningspolitiken efter år 2020
Förra månaden deltog Småland-Blekinge i regionkommitténs konferens om sammanhållningspolitikens framtid. Vad vill diverse aktörer se för förändringar framöver och är aktörerna överens om förändringarna inför nästa program period? Som vi tidigare skrivit om i Brysselbrevet nr 3 finns det idag ett hot mot den rådande sammanhållningspolitiken där många aktörer vill se en kraftig minskning av budgeten för sammanhållningspolitiken. Samtidigt som dess framtid och vilka förändringar man ville se framöver diskuterades på regionkommittén uteblev debatten om den överhängande faran av nedskärningar i budgeten.
Sammanhållningspolitiken eller den regionala politiken som de även kallas är ett ramverk som är till för att finansierar projekt och investeringar som på regional nivå stimulerar ekonomisk tillväxt i EU:s medlemsländer och deras regioner. Vart sjunde år går EU:s institutioner igenom programmet för att se vad som kan förbättras inför kommande programperiod på sju år, vilket var syftet med konferensen på regionkommittén den tredje mars. Sammanhållningspolitiken som är en tredjedel av EU:s totala budget, är uppbyggd så att ca.80 % av budgeten är till för de allra fattigaste regionerna och där resterande 20 % får delas mellan resterande regioner. Vi känner igen sammanhållningspolitiken genom de så kallade strukturfonderna som t.ex. Regionala utvecklingsfonden, Socialfonden och sammanhållningsfonden. Läs mer om sammanhållningspolitiken här.
Under konferensen fick diverse aktörer uttala sig kring sina ståndpunkter angående sammanhållningspolitikens framtid. Constanze Krehl, co-rapporteur för regleringar av EU-bidrag på uppdrag av Regionkommittén för EU-parlamentet uttalade en oro för kommande period och menade på att en av de största förändringarna som måste göras är sammanhållningspolitiken inte endast kan vara till för de allra fattigaste regionerna i EU. Krehl framhävde att hon inför nästa programperiod vill satsa mer på de regioner som är i mitten, dvs. i mitten av de allra fattigaste och de allra rikaste regionerna och att man enligt henne behöver på regionalnivå finna bra argument för att föra fram detta budskap ännu mer framöver. Hon ville även förenkla administrationen kring ansökningar till fonderna då hon tycker att de idag är alldeles för byråkratiska och tar för lång tid.
Regionkommitténs ordförande, Markku Markkula presenterade regionkommitténs ståndpunkter inför den nya programperioden. Markkula förde fram att vi idag måste ha i åtanke att vi lever i ett mycket förändrat EU än vad vi gjorde inför den förra programperioden och att vi därför måste anpassa sammanhållningspolitiken därefter. Förändringarna han nämnde var bland annat den ökade terrorismen i Europa och flyktingkrisen. Ytterligare problem med sammanhållningspolitiken enligt ordföranden för regionkommittén är att den inte är flexibel nog att ställa om för att hantera ”oplanerade” händelser av denna karaktär. En framtida strategi före regionerna är enligt Markkula att satsa på en kombination av olika finansiella instrument, privata och offentliga sådana.
Varför tycker då regionkommittén att sammanhållningspolitiken ska finnas kvar i framtiden? Markkula redogjorde för att det är det enda programmet som syns mest på regional nivå och för medborgarna i regionerna. Markkula ville även klargöra att man för att nå framgång med programmet framöver måste satsa ännu mer på att få en fungerande infrastruktur i de allra fattigaste regionerna inom EU samt på smart specialisering för att bli konkurrenskraftiga i jämförelse med resten av världen. Även Markkula betonade att programmet måste förenklas då det tar alldeles för lång tid med diverse ansökningar och att processen oftast är för komplicerad. Ett annat påpekande från ordföranden var att man borde se över hur man mäter framgången av sammanhållningspolitiken och att man inte endast ska använda sig utav BNP som ett mått på framgång, utan att man även borde kolla på faktorer som bland annat mäter sociala faktorer.
Från kommissionens sida fanns Nicola de Michelis närvarande, direktör för kommissionär Crețus kabinett för regionalpolitik. Även han uttalade sig om att sammanhållningspolitiken idag inte är flexibel nog inför förändringarna som EU står inför idag. Han ville också kasta ljus på det dåliga ryktet som sammanhållningspolitiken idag har och att detta i framtiden måste ändas på. För att nästkommande period ska bli framgångsrik tycker även kabinetteten att sammanhållningspolitiken måste förenklas och vara mer flexibel än vad den är idag med samma motivering som nämnts ovan av både Makkula och Krehl. Dock lyfte de Michelis frågan angående förenklingen och att man under de senaste tjugo åren har förenklat och förändrat sammanhållningspolitiken men att det endast lett till ännu mera komplikationer. Istället måste man börja om från början och göra en ordentlig förändring som kan fungera effektivt framöver.
Tyvärr nämnde de Michelis inte på vilket vis denna nystart skulle gå tillväga, vilket torde tyda på att det än så länge finns plats för inspel från Europas aktörer. Därutöver fattas det idag enligt kabinetten en viktig länk mellan den övergripande EU-budgeten och budgeten för sammanhållningspolitiken som måste vara mer sammansvetsade för att inte skapa onödiga konflikter emellan dem. Kommissionären Crețu och hennes kabinett försöker arbeta produktivt för att höras i debatten om den övergripande budgeten just för att bättre kunna skapa denna länk. De Michelis uppmanade även regionerna att man måste bli bättre på att visa på resultaten som sammanhållningspolitiken har gett under årens lopp, inte minst för att förbättra ryktet av programmet.
Sammanfattningsvis ville alla tre aktörerna från de diverse institutionerna se en förenkling av kommande sammanhållningspolitik, hur exakt detta ska gå tillväga vet man dock ännu inte. Bortsett från den gemensamma synpunkten angående förenklingen hade aktörerna olika frågor och önskemål de ville lyfta inför en framtida period.