EU:s framtida regionalpolitik – ett försök att spå i kaffesump

I denna artikel ska vi försöka ge en bild av hur EU:s framtida regionalpolitik kan tänkas utformas.

Häromveckan släpptes en rapport om framtidens Sammanhållningspolitik. I upptakten till en ny programperiod 2028 för EU:s långtidsbudget, finns det nog fog för att hävda att rapporten är ett viktigt underlag för den fortsatta utvecklingen. Parallellt förs dock andra diskussioner som väger minst lika tungt.

I slutet av 2022 tillsatte EU-kommissionären för regionala och urbana frågor, Elisa Ferreira, en högnivågrupp som bestod av experten från akademin och politiken. Uppdraget var att utarbeta strategiska rekommendationer om hur man ska kunna maximera effektiviteten i EU:s främsta regionalpolitiska verktyg, Sammanhållningspolitiken, som vi känner till genom bland annat Regional- och Socialfonden. Eftersom Sammanhållningspolitiken står för cirka 50% av svenska regioners utvecklingskapital är gruppens slutsatser intressanta.

Rapporten inleder med att besvara frågorna

varför EU behöver sammanhållning?
vilken sammanhållningspolitik behöver EU?
hur bör sammanhållningspolitiken förändras?

Bara att frågorna ställs tydliggör att EU:s regionalpolitik, som idag utgör en tredjedel av EU:s totala budget, inte kan tas för given och att trycket på förändring är stort.

En sammanfattning

Rapporten från högnivågruppen konstaterar att Sammanhållningspolitiken måste utvecklas för att möta behoven i en snabbt föränderlig värld för att fortsätta att spela en avgörande roll för att bygga ett mer integrerat, konkurrenskraftigt och motståndskraftigt Europa. Sammanhållningspolitiken måste vidare ta hänsyn till att kommande utvidgning av EU (flera länder kandiderar till ett EU-medlemskap), vilket kommer att förändra EU-samarbetet. Rapporten betonar även att det inte finns något alternativ till en stark Sammanhållningspolitik för att klara våra samhällsomställningar.

Rapporten pekar på vikten av att Sammanhållningspolitiken inte bara tar itu med nuvarande klyftor utan också är tillräckligt smidig för att kunna svara på framtida utmaningar. Man kan spekulera om denna flexibilitet i praktiken medför ett kortsiktigare perspektiv än den strategiska långsiktighet Sammanhållningspolitiken hittills inneburit. På ett övergripande plan anser rapporten att verktyget ska arbeta mot bredare målsättningar för konkurrenskraft och hållbar utveckling. Även om innovation och diversifiering (smart specialisering?) bör utgöra en grund, ser man även fortsättningsvis instrumentet som ett sätt att främja enhet och solidaritet mellan människor och platser i EU, att ingen region lämnas efter. Interregionala samarbeten bör uppmuntras för att möjliggöra nödvändig kunskapsöverföring. Rapporten understryker betydelsen av platsbaserade, medborgarcentrerad politik och betonar den avgörande rollen för samarbete över olika nivåer av styrning och politikområden för att uppnå ett sammanhållet och motståndskraftigt Europa. Dessutom måste sammanhållningspolitiken skapa synergier med andra EU- och nationella initiativ för att säkerställa att alla politiska initiativ uppnår sina mål. Rapporten pekar vidare ut att det behövs en fortsatt övergång mot en mer resultatinriktad Sammanhållningspolitik med en starkare betoning på prestanda, effektivitet och påverkan. Bedömningen av detta är att en modell förespråkas där man i högre grad får betalt för resultat. Sammanfattningsvis kan man nog säga att rapportens slutsatser ligger i linje med svenska regioners tankar.

Vad betyder rapporten?

Oaktat att det finns de som menar att rapportens roll inte ska överskattas, sätter den en ram kring debatten som följer framöver. Det betyder att nästa punkt att hålla ögonen på, EU:s 9:e Sammanhållningsrapport, har att förhålla sig till det som står högnivågruppens arbete. På samma sätt har nästa EU-kommission inför kommande år att bygga sina förslag för framtidens långtidsbudget och Sammanhållningspolitik på dessa två dokument. Ur den synvinkeln är det positivt att högnivågruppens rapport tydligt pekar ut nödvändigheten av en fortsatt Sammanhållningspolitik som i grunden inte är väsensskild från dagens instrument. Men, det finns andra krafter att beakta för den som vill förstå framtiden bättre.

I slutändan bestämmer…

…Sverige och de andra medlemsstaterna som samarbetar och förhandlar i EU-institutionen Rådet. Det är medlemsstaterna som står för notan, och från deras perspektiv faller EU:s regionalpolitik, Sammanhållningspolitiken, in i ett större pussel, där ekonomin har en mycket central plats. På uppdrag av medlemsstaterna har EU fått ansvar för att hantera flera nya frågor, och framtiden medför sannolikt ännu fler samarbetsbehov. Tänk bara på kostnaderna för ett utvidgat EU, eller för ett utökat försvarssamarbete. Dagens EU-budget räcker inte på långa vägar till för att täcka dessa behov! Om inte medlemsstaterna skjuter till nya medel, står vi inför stora nedskärningar, och Sammanhållningspolitiken bedöms i så fall vara särskilt utsatt.

Detta är EU-kommissionen väl medveten om. Ett möte i januari med EU-kommissionens generaldirektörer (högsta tjänsteperson för respektive direktorat som lite förenklat kan jämföras med ett departement) sammanfattades med att stora nedskärningar är att vänta för EU:s budget. EU-kommissionens förslag för en ny långtidsbudget för EU förväntas för övrigt presenteras i mitten av 2025. Hela EU:s budgetstruktur måste förenklas radikalt och därför ses en kraftig beskärning av antalet EU-program som en nödvändighet. På så sätt ska man få bukt med de överlappningar som idag finns mellan olika EU-program. Precis som högnivågruppen ser man även en ökad flexibilitet som nödvändig. Mötet pekade även på nödvändigheten en tydligare koppling mellan utgifter och resultat? För denna resultatorientering pekade man även ut att varje medlemsstat skulle ha en enda plan för sin EU-finansiering, kanske med inspiration från EU:s återhämtningsfacilitet (RRF)? Slutligen underströks betydelsen av en ökad ”policyorientering” som stöder investeringar med EU-medel.

Just nu tar EU-kommissionens olika direktorat fram tankar och prioriteringar som den nya EU-kommissionen från och med hösten ska sammanställa till nya konkreta förslag. Det är intressant, och sannolikt en viktig signal, att direktoratet som koordinerar frågan om sammanhållningspolitik, inte är Direktoratet för regioner och städer (DG Regio), utan en Task Force för återhämtning. Denna Task Force har ansvar för EU:s återhämtningsfacilitet (RRF), som i folkmun gått under namnet Coronapaketet. RRF har erbjudit ett nytt arbetssätt som av vissa setts som tydligt och effektivt, men som av andra har kritiserats för att medlen gått till medlemsstaternas statsbudgetar och för att i låg grad ha involverat regionerna.

Essensens av kaffesumpen

En fri sammanfattning av ovan skulle kunna vara att delar av EU-budgeten så som Sammanhållningspolitiken, sannolikt kommer se nedskärningar. För det som är kvar kan det vara så att RRF-metoden kommer gälla som arbetssätt för Sammanhållningspolitiken framöver. Målen med Sammanhållningspolitiken kan då ha hämtat inspiration från högnivågruppens rapport. I så fall kommer vi känna igen mycket, men få vissa förändringar vad gäller flernivåstyret, resultatorientering och flexibilitet. Slutet ganska gott, allting förhoppningsvis gott!

Här kan du läsa högnivågruppens rapport

Sammanf Av HLG Om Framt SHP Feb 2024