Junckerplanen klubbad
I slutet av juni beslutade europeiska rådet att anta förslaget och regelverket kring Junckers omtalade investerinspaket (EFSI). Det innebär att de första projekten kan starta redan i september. Var står Sverige i denna fråga och hur kan vi i Småland-Blekinge dra nytta av pengarna för våra investeringar?
Vad handlar Junckerplanen om?
Efter den ekonomiska krisen 2008, har investeringarna i Europa minskat, i synnerhet i jämförelse med andra världsdelar. Den 26 november 2014 presenterade därför den nya EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker ett nytt investeringspaket som sammanlagt skall bidra med 315 miljarder euro fram till 2017, vilket motsvarar ungefär en tredjedel av den totala budgeten för EU under 2014-2020. Paketet är en del av en av EU-kommissionens prioriteringar, arbete, tillväxt och investeringar, som bland annat syftar till att öka sysselsättningen och ta EU ur den ekonomiska krisen genom att göra det lättare att investera i Europa, utan att den offentliga skulden samtidigt ökar.
Investeringspaketet innebär att fonden European Fund for Strategic Investments (EFSI) kommer att etableras som ett låneinstrument genom att EU-kommissionen och Europeiska investeringsbanken (EIB) garanterar 21 miljarder euro som en slags handpenning på lån som i sin tur kan lånas ut till olika projekt och växlas upp med medel från medlemsstaterna och deras parter till totalt 315 miljarder euro. Fonden ska erbjuda potentiella investerare en startpeng som ska visa för övriga investerare att det är ett projekt värt att satsa på eftersom det godkänts av EIB. Vidare ska övriga långivares risk minska och riskräntan på investeringen överlag sänkas i och med att EU genom EIB går in som garant för investeringen och därmed tar risken för den. Den nya fonden, EFSI (skall inte förväxlas med ESIF som står för European Structural and Investment Funds som utgör ramverket för regionala utvecklingsfonden, socialfonden samt landsbygdsutvecklingsfonden). Fonden skall bland annat möjliggöra investeringar i projekt som snarare genererar tillväxt och mervärde för allmänheten, istället för faktiska pengar, till exempel sociala projekt. Det handlar dock främst om att bereda väg för mer riskfyllda projekt som annars har svårt att finna kapital, framför allt inom följande områden:
· Strategisk infrastruktur (transport, digitalisering och energi)
· Utbildning, forskning och innovation
· Anställningsfrämjande åtgärder, i synnerhet genom finansiering till små- och mellanstora företag och till förmån för ungdomar
· Miljömässigt hållbara projekt
Samtliga projekt inom ramen för EFSI ska ge ett mervärde för både EU som helhet och ekonomin.
Kritik riktad mot EFSI
De flesta verkar anse att tanken bakom paketet är god, men en del kritiska röster hörs om att EU-medel tas från EU-programmen Horisont2020 samt Connecting Europe Facility (CEF, grundplåten för TEN-T-finansieringen) för att finansiera paketet. Andra kritiserar att definitionen av högrisk är oklar. Kan ett projekt klassas som högrisk bara för att intresserade investerare saknas? När kan ett mervärde anses ha uppnåtts och vad är tidshorisonten för avkastningskraven, en fråga som är högst väsentlig för till exempel infrastrukturinvesteringar? Vad är förresten ett mervärde? Ett socioekonomiskt mervärde må vara intressant för offentliga aktörer, men till vilken grad tilltalar det privata näringar? Det talas om att EFSI-projekt ska kunna kombineras med ESIF (strukturfonder) eller stöd från den egna medlemsstaten. Var går då gränsen för att projektet inte ska betraktas som lågrisk och att tillräckligt intresse finns för att således EFSI inte behövs? Det återstår att se hur riskvillig EFSI genom EIB blir i slutändan. Det som ofta kallas riskvilligt kapital har ju krav på avkastning. Kapital som går till tidiga utvecklingsstadier av ännu oprövade innovationer befaras därför ha svårt att verkligen nå de små entreprenörsdrivna företag som ofta lyfts fram som viktigast att stödja.
Medlemsstaternas reaktion och Sveriges hållning
Hittills har Slovenien, Polen, Luxemburg, Italien, Tyskland, Spanien och Frankrike lovat att bidra med pengar till investeringsfonden, totalt ca 34 miljarder euro. Utöver medlemsstater i EU har även Kina signalerat villighet att gå in med pengar i fonden.
Sveriges hållning har hittills varit avvaktande. Närings- och innovationsministern Mikael Damberg har tidigare sagt att det med tanke på storleken på paketet bör det finnas möjligheter för Sverige att ta del av fonden, men att paketet riktar sig mer mot länder som idag har svårt att ta lån, vilket inte är fallet för Sverige. I början av juni kommenterade finansminister Magdalena Andersson att man avvaktar med att öronmärka pengar till Junckerfonden: ”Vi får diskutera om vi ska göra liknande i Sverige”.
Medan andra medlemstater har skickat in ett betydande antal förslag, har Sverige skickat in fyra förslag: En utbyggnad av Stockholms tunnelbana, en utbyggnad av Söderåsbanan mellan Åstorp och Teckomatorp, underhåll och utveckling av en elkabel mellan Sverige och Finland, samt stärkandet av startkapital för företag.
Även om det från till exempel Tysklands sida med sina satsade 8 miljarder euro säkert finns med ett mått av solidaritet till EU-kommissionens försök ingjuta ny energi i Europas ekonomi, engagerar man sig nog inte enbart av välvilja. Det finns säkert tankar om att det ska innebära återbäring i form av ökad prioritering av egna projekt, även om en del hävdar att man ska kunna söka EFSI-medel oavsett om ens land har bidragit till fonden. Snarare än möjligheten att kunna finna riskkapital, verkar en del medlemsstater intressera sig för att kunna inleda projekt där EIB tar ”första smällen” om något går fel i högriskprojektet. Vidare talar man om vilken roll instrumentet kan ha för att få loss annat investeringskapital som ofta är svårt att få fram i projekt med högre risk.
Lejonparten av EFSI:s medel är öronmärkta för att användas i landsöverskridande projektplattformar. Här bör man observera att ALMI, den svenska myndighet som är tänkt att hantera EFSI, i dagsläget säger sig vara oförmögna att medverka i dessa landsöverskridande plattformar av regelmässiga skäl. Det gör att det utan ändrade förutsättningar blir svårt att för svensk del bygga de internationella investeringsprojekt som är en av grunderna för EFSI vid sidan av riktad direkt projektfinansiering. Enligt andra svenska regioner som har haft kontakter på svensk nationell nivå, finnas ett motstånd mot att regioner själva skapar eller ingår i landsöverskridande plattformar för finansiella instrument.
Sammanfattningsvis är frågan densamma som i inledningen av texten: Var står Sverige i denna fråga och hur kan vi i Småland-Blekinge dra nytta av pengarna för våra investeringar?